15th century woodcut showing Jews murdering the child Simon of Trent. In Hartmann Schedel, Nuremburg Chronicle or Buch der Chroniken, printed by Anton Koberger in 1493. The round yellow patches are badges that Jews were forced to wear. Names of protagonists like Thobias and Angelus are labelled.Swedish press has hit a new disgraceful low-mark. The anti-Semite Donald Boström has created a contemporary version of the ancient blood libel against the Jews, by tying together loose ends of unrelated stories and simple lies. Plenty of responses have already been written and it has been blogged about this scandal. Therefore I avoid to put too much effort into repeating things, and I just provide you with the links.
I can only quote the Swedish Ambassador in Israel, Elisabeth Broslin Bonnier:
"Just as in Israel, freedom of the press prevails in Sweden. However, freedom of the press and freedom of expression are freedoms which carry a certain responsibility. It falls on the editor-in-chief of any given newspaper."
44 comments:
Still it´s not the government's concern and the embassador shouldn´t have spoken.
ibland skäms jag över att vara svensk när sådan grodor ens får publiceras.....att inte chefsredaktören har tagit sin skribent i örat......
nåja tycker ändå att ambassadören har sagt något nästan vettigt fast inte vågat ta bladet från munnen!
Mattias, jag anser å andra sidan att det är svagt av regeringen att inte ta avstånd från innehållet i artikeln. Det ger legitimitet åt dessa horribla lögner.
Anna, Aftonbladet är en vänsterpopulistisk tidning där alla redaktörer frotterar sig i sådana här historier... Det finns ingen på redaktionen som vill ta någon i örat!
Regeringen ta Aftonbladet i örat... Hallå?? Lever vi i samma värld?
Eh, OK, blandade samman där. Ta avstånd var det. Eh... Ok... Ska vi följa den linjen konsekvent, att regeringen ska hålla koll på och förhålla sig till allt vad pressen skriver? Låter det som en rimlig rollfördelning?
Förstå mig inte fel nu. Jag är en stark försvarare av både yttrandefrihet och pressfrihet, men i detta fallet handlar det om en tidning som utger sig för att vara en sannngsenlig nyhetskälla, och inte "En ding ding värld" och därför förstår jag reaktionen i Israel mycket väl. Den reaktionen förtjänar en officiell motreaktion från Svensk sida...
Du motsäger dig själv, Jojo. Du säger dig starkt försvara yttrandefriheten och pressfriheten men visar sedan i praktiken att du inte gör det. Under andra världskriget hade vi den politiken du efterlyser, där regeringen gör sig ansvarig för vad svenska tidningar skrev, med den logiska följd att den tvingades hålla efter journalisterna. Vem vet vad det officiella Sverige nästa gång skulle vara tvungen att ta avstånd från? Anklagelser om bruket av napalm? Kritik av stormningen av Gaza? Ska varje röst i fortsättningen hanteras som om den vore Sveriges officiella?
För övrigt blir man bara häpen hur Israel går i spinn varje gång någon andas kritik mot landet. Om anklagelserna är absurda, besvara dem då sakligt. Själv inser jag inte att det som beskrivs i artikeln inte skulle kunna hända i ett krig, med alla de vidrigheter som ett sådant brukar ge upphov till. Men nej, Israel skriker som vanligt i högan sky och omöjliggör all kommunikation. Ett omognare folk än det israeliska tror jag inte finns på vårt klot. Med israelisk logik är jag väl antisemit som tycker så.
Det behövs inte någon Israelisk logik för att bekräfta ditt påstående...
Alltså är jag härmed beskylld för att vara antisemit. Ett begrepp som fullkomligt håller på att tömmas på mening. Det räcker med att andas kritik mot Israel för att få den stämpeln.
Huruvida jag är det med icke-israelisk logik eller inte kan väl inte du uttala dig om, Jojo? Är inte du partisk?
Men om vi skulle hålla oss till saken, nämligen vad pressfrihet innebär. Den du säger dig värna om, så länge det handlar om "En ding ding värld" och inte Aftonbladet.
Om Israel har rätt att kräva ställningstagande från regeringshåll så har rimligen alla andra länders regeringar, och varför inte även privatpersoner och företag det, så fort de känner sig orättvist behandlade av den svenska pressen. Var hamnar vi då?
Om partisk innebär att jag har fått en insyn i vad det innebär att vara jude och/eller Israel här i vårt världssamhälle, så ja, jag får tillskriva mig som skyldig. Det var ett obehagligt uppvaknande.
Ingen annan demokratisk nation hade accepterat en anklagelse om att den regeringsstödda armén sysslar med denna typen av verksamhet. Israel däremot, ska glatt svälja all sorts "kritik".
Det är förstås utomordentligt svårt att bevisa att organplundring inte förekommer, precis som det är svårt att bevisa frånvaron av precis vad som helst. Boström kräver en utredning, men han ifrågasätter inte att det inte finns några som helst vettiga bevis från hans egna "källor". Det är uppenbart att syftet är uppvigling gentemot Israel.
Att man ens kan delge något så här absurt någon som helst sanningshalt tyder på en redan subjektiv attityd och förutfattade meningar.
Och jo, man får kritisera Israel - vilket jag själv gör när jag anser det befogat - men då är det bättre om man har torrt på fötterna.
Over and out.
Over and out? Betyder det att du lämnar diskussionen? Flyr fältet skulle jag isåfall kalla det.
Kom ihåg att du har kallat mig antisemit. Det känns inte så bra att få den etiketten påklistrad, kan jag säga. Jag tycker verkligen inte att jag har förtjänat den.
Om saken: en armé i krig får nog finna sig i att anklagas för båda det och det andra. Tror du att USA slipper undan indignerad kritik, rättfärdig såväl som orättfärdig, för sitt agerande vid diverse krigshärdar jorden runt? Tror du inte att det spekulerats kring de jugoslaviska arméernas förehavanden? Det får en armé självklart finna sig i. Den som ger sig in i leken... Har du hört det uttrycket? En armé i krig består sannerligen inte av några helgon och det finns ingen anledning att inte misstänkliggöra den för övergrepp. Och det har inget att göra med vilket folk eller vilken nation den representerar.
Men framförallt: det som skrivs i en tidning är inte ett folks eller en regerings åsikt. Det förefaller mig utomordentligt omoget av israelerna att ta det på viset och inte inse att en mans ord och en tidnings ord, inte står för hela folket. Dessutom rör det sig inte ens om anklagelser utan om spekulationer, av vad jag har förstått. Dock utan att ha läst artikeln, det medger jag.
Tyvärr har din argumentation bara bekräftat min känsla av den israeliska omognaden. Andas kritik och du får ordet antisemit stämplat i pannan.
Diskussioner kan vara lärorika. Bäst är det när man lär sig något om sig själv.
Jag märkte först efteråt att jag reagerat lika omoget som jag anklagare det israeliska folket att göra: med kränkthet. Du kallar mig antisemit, och jag tar åt mig anklagelsen och känner mig kränkt. Vilket inte är något annat än en självanklagelse.
På samma sätt som den ständiga israeliska kränktheten är en självanklagelse, och inget annat.
Tack för att du kallade mig antisemit, Jojo. Du ställde mig inför spegeln. Etiketten tar jag dock av mig, du får den tillbaka. Klistra den där den hör hemma.
"Den som ger sig in i leken..." Du får det att låta som om Israel uppskattar att vara i krig, men det är ju i och för sig en ganska vanlig vanföreställning. Jag hoppas dock inte att den kan tillförskrivas dig.
Skönt att spegelbilden du såg var den rätta - men trots allt så kallade jag dig aldrig direkt för anti-Semit. Däremot insinuerade jag att din generalisering om Israeler, som ett folk, utan större omvägar kan kopplas till den terminologin.
Jag kan även ge dig credit för att ha ställt mig framför spegeln. Jag fick en chans att tänka över yttrandefriheten som begrepp och ståndpunkt, och jag står fast vid att jag står bakom den, men jag inser också mer och mer att saker och ting trots allt inte alltid är enbart svart eller vitt, eftersom när den friheten missbrukas har det ibland tragiska och möjligtvis långsiktiga följder. Den usla journalistiken förtjånar en stark kritik, oavsett varifrån den kommer. Tråkigt nog är det så att många människor läser denna typen av artiklar utan ett kritiskt öga och det föder givetvis hat och vanföreställningar. Att Aftonbladet fortfarande fullt och fast försvarar publiceringen av är det mest skandalösa.
Jag flyr inte fältet. Jag är bara inte någon proffsbloggare som har oändlig tid till att vända och vrida på idéer som man redan från början kan räkna ut att man inte kommer att enas om. Tack i alla fall för det utbyte vi fick!
Visst har Israel valt den krigiska vägen. Orsakerna må vara många, men valt att vara med, det har man.
Och vad gäller generaliseringen så har, efter vad jag förstått, både presskåren och regeringsföreträdare reagerat samfällt i den här frågan. Är det inte så? Självklart lär det finnas Israeler som tycker annorlunda i frågan, men nog var det väl fråga om en synnerligen samfälld reaktion? Ja, bland den judiska delen av befolkningen vill säga, hur de arabiska israelerna ställer sig har jag ingen aning om.
... och nog försökte du klistra på mig etiketten antisemit genom att smasha ner bollen jag la upp till dig. Det var också ditt val. Du kunde ha avstått.
Aha, så kommentaren var bara en fälla? Ja, det är ju också ett sjysst sätt att föra en diskussion på...
Israel blev anfallet av omkringliggande Arabländer dagen efter sitt utropande och sedan dess har konflikten bestått, ja, och taktiken har inte alltid varit renhårig och många misstag har begåtts, men det gäller givetvis båda sidor. Det hela är en ond cirkel där ingen vågar ge efter på grund av frågan om säkerhet.
Vad anser du då om islamisternas inställning till krig som medel för att få som man vill? Palestinierna har gjorts till offer i Arabvärldens kamp emot den judiska staten, på ett ytterst hänsynslöst sätt och man behöver inte leta länge för att hitta klarspråkiga uttalanden om att Israel ska raderas från världskartan. Är det konstigt att de lägger stora resurser på försvar?
Israel absorberade och integrerade de hundra tusentals judar som fördrevs från Arabländerna, medans de omkringliggande Arabländerna som emottog Palestinier som flydde från Israel vägrade att integrera dem utan lät dem i stället ruttna bort i flyktingläger. Det kallar jag solidaritet mot sitt eget folk!
Jag tror inte att det är många nationer i världen som har blivit till helt och hållet utan friktion och utan att någon har känt sig orättvist behandlad. Men just i Israels fall så ska skulden ligga kvar i all evighet... Undrar just varför.
Ja afronblaskan är driven åt vänster och har alltid så varit....kommer alltid så förbli. Den svenska media bevakningen av mellanöstern och israel/palestina problematiken är inte objektivt skildrad utan speglad utfrån palmepolitiken som fortfarande härskar i många kretsar. Men att aftonblaskan inte kritiskt granskar sina skribenter finner jag oansvarligt!
En fälla? Du som tränar aikido borde inte vara främmande för strategin att blotta sig för att locka motståndaren till attack. Du borde också veta att motståndaren inte därför är offer utan ansvarig för sin attack.
Och du borde veta att det i varje läge finns en möjlighet att välja en annan väg än svärdets. Jag säger inte att det är enkelt att hitta den, men möjligheten finns. Vilken väg man än väljer är man ansvarig för konsekvenserna därav. En av dem är att bli misstänkliggjord för grova övergrepp, som vilken annan krigförande armé som helst. Att bli indignerad över blotta misstanken finner jag patetiskt.
Vad gäller skuldfrågan så vilar den på båda parter, tycks det mig. Men ditt historiska perspektiv finner jag felaktigt. En hel del av Israels skuld är färsk, rentav dagsfärsk. Napalmbombningar är exempelvis inte OK. Är jag felinformerad om jag påstår att sådan förekom i senaste kriget?
Fast... frågan är om vi alls borde tala om skuld. Frågan är om något gott någonsin kan komma ur en sådan diskussion.
Däremot bör vi fokusera på det ansvar som åligger båda parter, var för sig och oberoende av varandra, att få slut på konflikten. Jag är övertygad om att var och en av parterna, oberoende av den andra, har den möjligheten i sin hand. Det skulle däremot aldrig falla mig in att tro att det är enkelt. Tvärtom: mycket svår är ickevåldets väg. Men möjlig.
Om du med napalm menar vit fosfor, så jo, till slut erkände de användandet av det och det är ingenting jag har någon som helst lust att försvara. Det är bara ytterligare en plump i protokollet...
Men så var det ju det där med skuldbeläggande. Jag kan bara kommentera ditt sista inlägg genom att återge en del av en bloggpost jag skrev den 11 maj:
"This is the core issue that preserves the conflict, the increasing polarisation. Every time I have to defend having a good relationship with the state of Israel, and its inhabitants, I feel sadness and pity. Trying to decide how to solve a conflict through evaluating historical events, or discussing who did what, where or when, is a dead end street. There will always be a counter-argument since every coin has two sides. The solution must be to look forward instead of backwards and rise above the surface. The huge amount of trauma that has fallen over the native Israeli and Palestinian people have made them cynical and it is understandable that it is hard for them to see things with an objective eye, or even with any hope at all. Therefore, we have an obligation from the rest of the world to be this neutral mediator and supply unity and love and not more separation and hate, offering constructiveness instead of destructiveness. That is more cosmically correct. My sweet friend Assi calls me a hippie, and I take that as a great compliment. What if there was no faith left in the goodness in people? I might be a hippie who looks for the good in people, but don't mistake that for being naive. I have strong opinions about things and I will kick in the direction necessary! Just ask my Israeli friends..."
Visst är ickevåldets väg en tuff utmaning...
Peace is a martial art.
:-)
Det känns som att vi kom fram till ömsesidig förståelse till slut och det känns bra.
En varsin lektion i aikido fick vi också. Du slog i en blotta jag lämnat, och jag stod som en idiot kvar och tog emot slaget.
Domo arigato gozaimashita!
Domo arigato gozaimasu!
Ja mata... ;)
Jag tar upp tråden på nytt... Hoppas att vårt möte är rensat på dåliga känslor.
I Aftonbladet (jepp!) skriver Peter Kadhammar om antisemitismdebatten som uppstått efter Boströms olycksaliga artikel, som ett sätt för Israel att hålla ifrån sig berättigad kritik med anledning av sina många brott mot folkrätten. Här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5671643.ab
Jag undrar hur du ställer dig till detta. Dels om kritiken, dels bruket av antisemitistanklagelser som en medvetens strategi för att blockera kritik. För mig liknar det sagan om pojken som ropade på vargen - så lättfärdigt som Israel (nu utrikesministern) använder begreppet riskerar det att fullkomligt urvattnas. Antisemitist är var och en som inte gillar bosättningarna, typ.
Själv är jag helt inne på Kadhammars linje. Man behöver verkligen inte tala om det förflutna för att finna skäl att starkt kritisera Israel, det finns åtskilliga högaktuella.
Jag förväntar mig inte att du ska ta ställning till detta. Du gör det i den mån du känner dig manad.
PS. Med risk för att bli tjatig, men det är allvarliga frågor vi dryftar och de förtjänar att tas på allvar.
Jag har nu läst Boströms artikel. Den innehåller faktauppgifter som bör att gå tillbakavisa om de är osanna. Däremot finns ingen antisemitisk rekvisita av det populistiska slaget. Det skulle vara att militärerna drar vitsar medan palestinierna begraver sina döda, men så går det väl till i krig? Så gör soldater för att hålla ifrån sig det obehagliga och förminska sin fiende.
Att israelisk press och dess politiker går i spinn stärker bara misstankarna om dess giltighet. Tydligen har Israel ett dåligt rykte i samband med organhandel, så misstankarna tecknar sig mot en verklig, svart bakgrund. Eller är den delen av artikeln inte heller sann, som att Frankrike av etiska skäl avbrutit organutbytet med Israel t ex?
Israels indignerade spinn bidrar inte till att någon klarhet bringas i frågorna.
Jag ska kommentera dina tankar, men antagligen inte förrän typ söndag... Idag har jag knappt varit hemma och i morgon är jag på ett aikidomaraton (ja, du läste rätt...) hela dagen...
Under tiden berättar jag att jag har tagit del av Anna Veeders balanserade kommentar till Boströmartikeln, i vilket hon sakligt avvisar anklagelserna. Det går att resonera sakligt om de härr frågorna. Man behöver inte gå i spinn.
Har även noterat att Ernst Klein i en artikel på Newsmill mer eller mindre öppet anklagat Aftonbladet för att vara nazistisk. Det är en mycket allvarlig anklagelse.
Veeders artikel:
http://newsmill.se/artikel/2009/08/20/israeliska-manniskorattsaktivister-stoder-inte-bostroms-anklagelser
Läs den här under tiden...
http://gulanavci.blogspot.com/2009/08/publicera-aven-rondellhunden-i.html
och denna lilla detaljen:
http://jonathanleman.blogspot.com/2009/08/intellektuell-hederlighet.html
Det speglar en stor del av problematiken enligt mig. Mer i morgon...
Jag noterade också Garthons inkonsekvens. Vad gäller Aftonbladet ser jag annorlunda på saken. Rondellhunden (som jag inte sett) var av vad jag förstått avsiktlig smädande, medan Boströms artikel handlar om ett eventuellt allvarligt missförhållande. Aftonbladets avstod från att publicera, visst, men vad vi talar om här är Israels krav på regeringen att ingripa; två helt olika diskussioner med andra ord (där Garthon tycks ha gått bort sig - men du kan inte göra hela svenska folket ansvarigt för hans analys).
Jag vill poängtera att ingen påstår - inte heller Boström, tror jag - att skändligheterna som artikeln spekulerar i faktiskt har ägt rum. Det handlar om ett antal indicier som pekar på att så skulle kunna ha skett. (Även om jag efter att ha tagit del av Veeders artikel är tämligen övertygad om att så inte är fallet.) Israel HAR dåligt rykte i fråga om organdonationer, Israel HAR slarvat med obduktioner (enligt Veeder), Israels armé är krigförande. Sett mot denna bakgrund är inte Boströms spekulationer så orimliga att kraven på utredning utan vidare kan avfärdas som antisemitiska.
Min poäng är att det officiella Israels reaktion är omogen och respektlös - att anklaga folk för antisemitism och rentav antyda nazism till höger och vänster är inte OK. Men den är också kontraproduktiv. Anna Veeder väljer ett annat tonläge och lyckas åtminstone övertyga mig om att Boströms misstankar högst sannolikt är ogrundade. Det officiella Israels dramaqueenbeteende får mig däremot att tro att det har orent mjöl i påsen. Vilket det ju också har, utan att organstölder skulle göra dramatiskt stor skillnad. Att stjäla folks land, mura in dem i små enklaver, förvägra dem medicin och livsmedel i rimlig utsträckning, bruka vit fosfor och skjuta civilister räcker för att styrka det påståendet.
Kan det inte vara på det viset, Jojo, att regeringen hänger lite löst och väljer att ta strid mot en yttre fiende för att flytta fokus från de egna tillkortakommandena?
Jag läste förresten annat Jonathan Leman, och han verkar vara en klok och sansad röst som jag ska försöka ta del av ytterligare.
Du har kanske noterat att han tycker Israels krav på den svenska regeringen är ohemula och att han stöder Bildts (som nu även är Reinfeldts) vägran att fördöma artikeln?
Den israeliska regeringen bör veta att Sverige har på fötterna i den frågan. Vad sägs om teorin om intresset i att skapa en yttre fiende...?
Jag tänkte på en sak till... Tror du, som utövare av en österländsk kampsport, på karmas lag? Att det man utger, det får man tillbaka. Det slog mig, när du undrade under vår tidigare diskussion, hur länge Israel ska få sota för sina oförrätter, eller något i den stilen. Men... Israel gör ju allt för att hålla minnet av andras oförrätter vid liv, och underställer allt sitt agerande denna historieskrivning. Tänk tanken att det är detta det egna fasthållande vid historien som gör att det förflutna tenderar att följa med in i nutiden, också i de avseenden man helst skulle vilja slippa? Jag tror inte att man kan välja; DENNA del av historien vill jag ha kvar, men DENNA vill jag ska glömmas. Karmas lag fungerar inte så.
Man väljer att gå vidare, eller man gör det inte. Inte både och.
Jag ser ett mönster här, som tyvärr precis speglar den snedvridna attityden många har när det gäller denna konflikten. Även om du och jag en gång valde att lämna den vägen, så talar du nu igen om skuld, men enbart Israels skuld, vilket också Peter Kadhammar gör i sin artikel. Du valde att inte ens kommentera min fråga om de islamistiska fundementalisternas krigsföring, deras hemska terrormetoder och övergrepp på sitt eget folk. Skyller du som många andra även den islamistiska radikaliseringen på Israel?
Jag tänker eventuellt fortsätta mitt resonemang i en bloggpost på engelska eftersom jag vill dela med mig av mina tankar till fler än de svensktalande. Jag vet dock att det var jag som vände denna diskussionen till svenska, så ingen skuld är riktad till dig för det...
Jag tror på att som man skördar sår man, ja, och det gäller även terroristerna i Gaza.
Du nämnde Israels utrikesminister... Avigdor Lieberman är en populistisk tomte som inte kommer att bli långvarig i Israelisk politik om du frågar mig. Läs hur Anna Veeder kommenterar honom på sin blogg, nämligen precis med samma inställning som alla Israeler jag känner.
Som man sår, får man skörda... så klart!
Hehe... Lite trött nu tror jag.
Jojo: Jag är minst av allt sur på dig för att du bytte språk. Min engelska är inte den mest lysande.
Skuldfrågan: ja, jag vevade igång igen, förmådde inte hålla igen. Korkat. Vad jag ville ha sagt var att den som lider av dåligt samvete eller är rädd att bli avslöjad med något ofog ofta blir synnerligen känslig för kritik. Och att det är rimligt att tolka överkänslighet för kritik som en självanklagelse. Men grejen i fråga om ansvar och skuld måste ju vara att poängtera det egna intresset att bli kvitt den tunga bördan som det dåliga samvetet utgör, inte att göra bot eller be om ursäkt därför att andra kräver det, vilket bara kan upplevas som förnedrande. Israel måste gå igenom sin skuldkatalog när Israel känner sig mogen för det, innan dess sker ingen rensning.
Dock kan omvärlden ställa krav på gott uppförande från och med nu.
Arabernas ansvar? Den saken behöver jag resonera med mig själv om. Jag tror att det ligger en del i din kritik. Jag inser intellektuellt att de har samma möjligheter som Israel att bryta våldscirkeln, men har svårare att ta den insikten till mig känslomässigt. Det kan bero på att jag tycker att deras situation - jag tänker då på palestiniernas - rent mänskligt är så mycket svårare. Deras frustration är lättare att förstå. Om nattliga bombningar och rädsla för självmordsattentat gör livet svåruthärdligt för israeler så måste det vara ytterligare åtskilliga grader värre för den som lever på nåder med knapp tillgång till de mest grundläggande resurserm och som flyktingar i sitt eget land. Men visst kan det finnas ett inslag av orientalism i mitt tänkande; jag har lättare att identifiera mig med israelerna helt enkelt, sprungna som de är ur samma kulturella jordmån som jag själv.
Att grannländerna har ansvar för inlemmandet av palestinierna har jag svårt att se. Om vi skulle köra ut alla skåningar, faller ansvaret för deras väl och ve på Danmark då?
Grannländernas israelhat fördömer också jag, men det är väl ändå inte den saken vi debatterar nu?
Att jag är kritisk mot Israel betyder ju inte att jag därmed ställer upp på arabisk nationalism, eller hur?
Intressantast i den här diskussionen tycker jag ändå historietråden är. Det påminner mig om en kvinna som bad om visdom och fick smärta. Hon fick det hon bad om; genom att lära sig att genomskåda smärtan fick hon en chans att nå fram till visdom. Vad jag menar är att det vi ber om ofta kommer till oss i en annan form än den vi förväntar oss. Det judiska folket är förmodligen det mest historiskt medvetna på vårt klot. Det är mig veterligt det enda folk som har gjort sin historia till religion. Men detta är att ge historien makt på bekostnad av det egna inflytandet över sitt öde. Det är att skänka bort initiativet till demonerna.
Det judiska folkets enorma utmaning är, precis som det är varje brottsoffers eller varje offer för en olycklig barndom, att släppa taget om historien. Vilket är detsamma som att ge upp en ansenlig del av sin identitet. Om det är mycket begärt av en person så är det än mer begärt av ett folk, med dess behov av sammanhållning och med tanke på alla de inbördes konflikter som riskerar att bryta lös medan identiteten omformas. Men någon annan väg mot fred finns inte, tror jag.
Där var du ju... Jag undrade just när du skulle komma tillbaka, men det var ju en glad överraskning att inte heller du sitter framför datorskärmen 24/7... ;)
Först av allt, jag antar att du menar "jag har lättare att identifiera mig med Palestinierna helt enkelt" och inte Israelerna..?
Jag anser (till skillnad från dig..?) att det finns en oroväckande anti-Semitism i vårt samhälle och jag finner det ytterst märkligt hur vissa kan komplett förneka dess existens, förutom då förstås den som finns i nynazistiska kretsar, eftersom där finns en fiende som alla kan enas om. Detta fenomen är inte nytt - det startade heller inte med Förintelsen - utan det går ju tillbaka ända till biblisk tid. Jag kan därför förstå, och sympatisera, med reaktionerna som nu har blossat upp. Därmed inte sagt att jag tycker att det har varit speciellt produktivt. Snarare tvärt om. Donald Boström har plötsligt blivit en kändisreporter, pga en skräpartikel på en kultursida.
Resultatet låter heller inte vänta på sig. Idag blev en fotbollsspelare ur det Judiska laget Hakoah överfallen mitt under matchen av åskådare. (http://malmo.lokaltidningen.se/article/20090820/ARTIKLER/308349955/1546) Det vore naivt att inte se sambandet...
Som Fred i Mellanöstern skriver på bloggen så var det ganska klumpigt av regeringen och UD att demonstrativt ta ned ambassadörens uttalande från hemsidan och efter det fullkomligt tiga om händelsen. Carl Bildt är verkligen en expert på att svara på frågor utan att ge något som helst vettigt innehåll.
Jag håller med dig om att släppa historien och se framåt är judarnas största utmaning. Det är också en ganska unik historia som de bär på. Jag tror dock inte enbart att reaktionen bottnar i historien. Israeler är inte Européer, även om judarna levde flera århundraden i Europa under Diasporan och de har därför en annan mentalitet än vi "balanserade" Européer (speciellt vi Skandinaver). Vad som är anmärkningsvärt är att en hetlevrad mentalitet hos andra Mellanösternfolk, eller Medelhavsfolk för den delen, anses vara charmigt och lite exotiskt, men när Israelerna visar temperament och oövervägd spontanitet (eller ren dumhet) så är det genast icke att tolerera.
Sabrans heta mentalitet står mitt svala Skandinaviska sinne upp till halsen imellanåt, tro mig, men den andra sidan av myntet är att det finns något ärligt i det. Inga känslor undertrycks och saker och ting utreds på studs. Alla har vi våra fördelar och brister, vi människor.
... och då har ändå du och jag rykt ihop här på hemsidan, två skandinaver, varav en tränar aikido och en annan åtminstone är bekant med aikidons principer (tränade med Stefan S en tid), med många mil emellan oss och med tid att tänka över vårt görande och låtande...
Say no more.
Din halva fråga om antisemitism ska jag försöka besvara.
Jag bor sedan fem år inte i Sverige, och har därför ingen annan akutell bild än den jag möter i tidningarna.
På en punkt är vi överens: det finns en högerextremism riktat mot bland andra judar, och det finns en uttalad antisemitism från arabiska nationalister.
Vad gäller den mer nedtonade antisemitismen du talar om därutöver håller jag inte med dig. Men jag är alltså dels inte bosatt i Sverige, och dels inte jude. Jag utesluter inte att en sådan antisemitism finns och frodas, men generellt sett uppfattar jag det som att det finns en stor sympati för det judiska folket bland svenskar. Men jag tror också att den judiska identiteten ställer till det för många judar, på så vis att varje angrepp, varje uttryck för kritik, uppfattas som ett angrepp inte på ens handlande eller inställning, utan på ens judiskhet. Jag tror kort sagt att många judar odlar en offermentalitet som leder till överkänslighet. Jag tror också att denna offermentalitet skapar en blindhet för de övergrepp som Israel genom åren har gjort sig skyldigt till gentemot palestinierna. Svaret på kritik är ofta: "visst, men de har också..." eller också avfärdas den kritiske kort och gott som antisemit.
Jag tror att judarna i stor utsträckning skapar sin egen isolering genom sitt fastklamrande vid den egna historieskrivningen, som är just avskiljande.
Genom åren har jag följt Cornelia Edwardsson på SvD, och förfärats över hennes oandliga synsätt. Jag förstår att hennes barndom måste inneburit enorma lidanden, men jag kan inte sympatisera med hennes ovilja att släppa det förflutna och låta nuet utöva sin magi. Ett livslångt odlande av den egna offermyten - vilken tragedi! I krönika efter krönika drar hon sin gamla visa, men utan att någonsin leda sig själv eller läsaren till katharsis. Men det är heller inte meningen, som jag uppfattar det, för den judiska mytens hela syfte är att hålla ihop folket och hålla den inbördes ordningen intakt.
Jag minns särskilt när Edwardsson efter Ingmar Bergmans död kritiserade honom för att ha förlåtit sig själv sin ungdoms nazism. Hon talade om något hon kallar "förlåtelsens lag", som gick ut på att makten att förlåta åligger den förfördelade, och inte förövaren. Det går stick i stäv mot vad jag anser och tror - förövaren kan bli fri från skuld genom att förlåta sig själv. Frågan om skuld är primärt en fråga mellan oss själva och gud/ödet/existensen/younameit, inte mellan människor. Självklart leder förövarens försoningsprocess till att han även kommer att efterfråga sitt offers förlåtelse, men det bör han göra endast om han kan närma sig sitt offer utan att göra ytterligare skada, vilket långtifrån alltid är möjligt. Med Edwardsson resonemang blir vi alla kvar i ett evigt offer/förövareförhållande - och det är just detta förhållande som har varit så politiskt lukrativt för staten Israel, eftersom det med sina påminnelser om det förflutna ständigt har kunnat blockera berättigad kritik. Därför tror jag att en hel del av det sm uppfattas som antisemitism är en enorm trötthet på judarnas ickekonstruktiva hållning. Man tröttnar på en drama queen, som skriker högt var gång dess handlande skärskådas.
Så tyvärr, nej: jag tror att judarna själva i stor utsträckning definierar ut sig ur det allmänna samtalet genom att betona sin särart och i förhållande till resten av mänskligheten förhålla sig krävande utifrån en offerroll. Det är med det judiska folket som med de flesta av oss, kanske alla: vi bygger vårt eget fängelse och är våra egna bödlar.
Jag hade en klasskompis med ett problem med örat, som gjorde att vi andra förbjöds att skrika eller föra oväsen i hans närhet. Det tog han som en license to kill; HAN gick runt och skrek oss andra rakt i örat nämligen. That´s Israel to me, något hårdraget.
Och du, i anslutning till vår tidigare diskussion om historien som förföljer Israel... därför att Israel själv väljer att släpa med den... På liknande sätt bör man inte förvånas om världen svarar med särbehandling om man själv kräver... särbehandling? 1+1=2, liksom. Karmans lag...
Om du inte har förstått det redan, så bodde jag i Malmö innan jag flyttade till Israel. Du säger att "det finns en högerextremism riktat mot bland andra judar, och det finns en uttalad antisemitism från arabiska nationalister." Det är helt riktigt. Malmö har idag en väldigt hög andel innevånare av Arabiskt utsprung och jag är ledsen att säga det, men de är till övervägande delen rabiata motståndare till staten Israel som helhet i kombination med ett klart uttalat Judehat. Det tillsammans med att vi har haft mer än en politiker (vänster) som har uttryckt sig ytterst olämpligt har gjort att anti-Semitismen är spridd långt utanför högerextremister och nationalistiska Araber.
Min vänskapskrets i Malmö, har till mestadelen bestått av 70-talister, många Svenskar, men även andra varierande nationaliteter, de flesta en form av kontemporära "hippies". Här har jag ideligen behövt ducka för diverse utfall och frekvent har jag fått försvara hur jag överhuvudtaget kan överväga att ha en relation till staten Israel. Nu kanske du ifrågasätter huruvida det är anti-Semitism, eller bara "Israelkritik", men då ska jag avsluta med att klargöra att få har lyckats göra en distinktion emellan de två. Som grädde på moset har flertalet personer uttalat direkta fördommar emot Judar, samt "skojat" om att skända Synagogan mm... Jag vet inte vad du kallar det, Mattias?
I Malmö vågar inte Judar gå med symboler som Davidsstjärnan på sig av risk för överfall, och den rädslan är enligt mig fullt berättigad, även om vissa vill avfärda också det som trams och självömkande. Många har redan gett upp och gjort aliya, och resten överväger det seriöst, även om de egentligen trivs med sitt liv i Sverige och Malmö i övrigt.
Som avslutning kan ändå aldrig en eventuell offeridentitet rättfärdiga sättet hur Judarna ofta bemöts.
Jag läste Jonathan Lemans vittnesmål om den svenska antisemitismen i Expressen. Det är beklämmande. Likväl är jag övertygad om att saklig argumentation är ett betydligt bättre motmedel än den spinn - dikterad av ett inrikespolitiskt intresse av vad jag tror - som den israeliska regeringen har valt att gå i.
Jag har utvecklat karmatanken i diskussion med Kamferdroppar, om du är bekant med den bloggen, och om du tycker att den är intressant att följa. Tråden finns under tråden "Dessa besvärliga judar" eller något i den stilen. Inte min rubriksättning, kanske värt att påpeka...
Så du tränade på Enighet? Jag sprattlade där ett tag i slutet på 90-talet, men sen flyttade jag till landet och kom bort från allt sprattel... :-( Numera får jag nöja mig med dagligt käftande med Stefan på hans blogg.
Och Malmö, ja... Det har alltid varit en rå stad och ditt vittnesmål finner jag trovärdigt. Jag har också intrycket att Reepalu är en politiker som inte drar sig för att spela i det lägre registret.
Givetvis är saklig argumentation alltid att föredra! Men ibland tar känslorna över, även för avkylda Skandinaver som du och jag, Mattias! ;) Men jag håller med dig om att den Israeliska reaktionen vid det här laget har tappat all rim och reson. Tomten Lieberman har jag redan kommenterat till dig och tyvärr har han nu gjort utspel som spelar kritikerna rakt i händerna.
Men rösterna i Israel är ju tack och lov inte enade, utan det kommer givetvis även intern kritik emot stormen, som tex:
http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3765929,00.html
och
http://www.haaretz.com/hasen/spages/1109429.html
Reepalu är verkligen en riktig pamp och ett utmärkt exempel på någon som närmast kan benämnas rödbrun röra. Enligt vad jag har förstått, kan han dessutom vara ytterst arrogant emot sina (i sär) kvinnliga politikerkollegor.
Jo, Stenudd är ansvarig för min aikidobarndom och jag tränade hos honom från och till ända sedan 1999 faktiskt, fram till nu när jag flyttade. Som du kanske har förstått så var det genom aikidon jag fann kärleken och här nere integrerar jag mig nu i en ny aikidofamilj...
Här använder vi dessutom aikidon som ett redskap för att bygga broar mellan Palestinier och Israeler. Jag är involverad i ett nätverk som heter "Aikido without borders" som har kört igång aikidoträning på flera ställen, både i Israel och på Västbanken. Bland annat körs det barnträning på SOS barnbyar i Bethlehem och där ska vi snart dra igång en kvinnogrupp för kvinnorna som arbetar med barnen, som jag förhoppningsvis kommer att leda. Jag har tyvärr inte haft möjlighet att åka in dit ännu då en massa saker hela tiden har krockat eller legat i ofas, men så snart Ramadan är över så ska vi dra igång igen. Vi håller på att designa klart en hemsida, men under tiden så kan du titta här:
http://www.integralaikido.org/blog/tag/bethlehem/
Ser man på, då har vi nog slängt varandra i mattan några gånger förut misstänker jag. Mer handgripligen. Just -99 tog jag mitt pick och pack och drog till skogen för att så småningom hamna i fjärran land, liksom du. Tyvärr med närmsta dojo alltför många mil iväg för att kunna återuppta aikidon. Jag får nöja mig med intellektuell aikido i folks bloggsträngar istället. ;-)
Ja, aikidon bör vara en möjlig väg att slå broar mellan folken. Mellan två folk som nog innerst inne, även om det kan verka långsökt, älskar varandra långtmer än vad någon anar. Men att hitta fram till detta innerst inne... Ljudet av en palestinsk eller en israelisk duns i mattan är dock omöjligt att skilja åt, och skrattet efteråt bör räcka till för att vrida nacken av åtminstone någon liten fördom, om så bara för stunden. En dag i taget, mer bör man inte ha som pretention att hantera.
Jag önskar dig all lycka med det projektet! Och du... såg du vad jag skrev i din senaste tråd... Stora, studsande bollar... Det kanske vore nåt för de båda folken att befria sig med?
... och om det israeliska och palestinska folket befriar sig, då vet jag ta mig tusan inte vad som står ivägen för resten av mänskligheten...
A great task!
Post a Comment